En reminder...

Idag var det dags att träffas i nätverket Joyride och jag blev påmind om hur mycket som ändrat sig sedan bara förra hösten då nätverket drogs igång. Vilken otrolig resa jag gjort ändå och jag klappar mig själv lite extra på axeln den här dagen. Min resa, mitt nya liv som tog fart den dagen jag blev sjuk i utmattningssyndrom hö -16. I  dag slog det mig med full kraft vilken otrolig energikapacitet jag trots allt har. Mitt batteri som blev tomt den hösten har på nytt börjat fyllas på av ny energi och jag har också ett litet lager att låna av från och till.  Otroligt bra planering, ett vässat mindset och en vaksamhet på kroppens signaler har gjort det möjligt för mig att komma hit. Jag är tacksam!

Bara sen förra hösten inser jag att jag nu bollar arbetet som egenföretagande livscoach med studier, extra arbete och tid till nära och kära. Så du som befinner dig i utmattningens grepp, ge inte upp. Det kommer att bli bra tillslut! Kanske inte som du tänkt att det skulle bli men det kommer bli bra, bara annorlunda. Våga lita på det.

Vilken glädje det gav mig när jag idag insåg att jag är mitt i det nya livet och att otroligt mycket hänt sedan 2016 och nu känner jag att den resan jag gjort hittills börjar bli klar att dela med mig av på lite nya sätt för mig.
Från att ha legat i fosterställning, gråtit av sorg och rädsla över att hamnat i det som jag inte trodde att jag någonsin kunde bli sjuk i... "jag har koll" var min tanke innan sjukskrivningen blev ett faktum. För fyra år sedan blev det som pausade mitt liv starten på ett nytt liv. Efter två år som sjukskriven tog jag på vingliga ben, steget och började på min 1-åriga utbildning till coach, året efter startade jag eget företag,  i höst skaffade jag mig ett extra arbete vid sidan om mitt företagande och just nu fördjupar jag mig inom stress och stressrelaterad ohälsa och blir färdig stressterapeut til sommaren.

Resan i sig har inte varit enkel, självklar eller spikrak, och är på inget sätt över.  Jag har stundtals känns att livet gett mig omöjligt mycket att hantera men skam den som ger sig. Finns det liv finns det hopp! En av de största och viktigaste drivkrafter jag har är min vilja av stål, min livsvilja, min SISU! Utan den vet jag inte vad som hade hänt.

Såklart fortsätter livet att utmana på olika sätt och med rätt verktyg för mig känns det som att resan kan fortsätta och framtiden ser ljus ut. Jag stannar i den här goa känslan, livet känns rikt.
Kram Birgitta

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar