Vilka nycklar har jag använt mig av för att ta mig hit?

Jag har sedan en tid tillbaks blivit kontaktad av olika personer som undrat hur jag har tagit mig hit där jag är idag. Dessa personer har likt mig varit sjuka i stressrelaterad ohälsa, utmattningssyndrom. Så klart sätter dessa möten igång mina tankar och minnen från den svåraste tiden i mitt liv. Här följer delar av min livsberättelse om den tiden och vad som varit hjälpsamt för mig. Kanske kan det ge dig som är i en svår tid i livet en känsla av hopp om att allt kommer att bli bra till slut. Jag har skrivit om detta förut men det kan belysas igen. Jag har också blivit intrervjuvad i HN om tiden som sjukskriven och jag är tacksam för de frågor som jag får och om jag kan ge dig som behöver lite hopp om framtiden så är det precis vad jag vill göra. Jag delar med mig av mina egna erfarenheter för att hjälpa dig som behöver.

Jag minns själv att jag tyckte det var oerhört viktigt att veta om att det fanns andra människor som varit sjuka men som tagit sig igenom och kommit ut på andra sidan. Jag behövde se att det fanns hopp mitt i det värsta som hänt mig. Så kände jag starkt under det första året... jag behövde se att livet kunde fortsätta efter utmattningen. Nu är det ca 4 år sedan jag själv blev sjukskriven och sedan ca två år tillbaks har jag på svajiga ben tagit mig hit och idag är jag så mycket bättre och känner att jag hittat tillbaks till många delar av mig själv som jag inte haft på många år. Det är säkert 10 år sedan jag kände mig så här stark och stadig som jag gör idag. Men min resa har inte varit lätt och varje individs resa är unik och när vi söker efter någon att inspireras av är inte alla delar rätt för oss. Jag kan bara berätta om det som var rätt för mig och som hjälpte mig framåt under den här tiden. Min inställning, min tanke och mitt driv.

Det viktigaste för mig var att hitta mitt hopp om att det bara kan bli bättre, för när vi är på botten av våra liv kan det inte bli värre, dessutom varar ingenting för evigt och detta är endast en resa i mitt liv, tänkte jag ofta. Detta var det centrala i mina tankar även om de ibland föll platt och jag inte orkade tänka alls utan det var soffläge och tårarna rann i ren sorg, uppgivenhet och hopplöshet. Men alla har vi rätten att säcka ihop när det är svårt och stundtals tycka att livet är orättvist och inte värt att leva. Det är enbart mänskligt att ge upp stundtals men när det varit så ett tag är det dags att resa sig igen, ta nya tag och fortsätta framåt. För vad är alternativet?

Några andra av mina viktigaste vapen och verktyg under den här tiden har varit min nyfikenhet, min drivkraft och min något torra humor. Just min drivkraft var den som tog slut på mig och detta blev också min viktigaste drivkraft och starkaste egenskap när jag tog mig tillbaks till livet. Utan den hade jag aldrig orkat leva mig igenom de prövningar som jag fick uppleva under de två åren som jag var sjukskriven. Min nyfikenhet gjorde att jag sökte svar på mitt problem på flera olika sätt, genom terapi, genom min egen rannsakan inom mig själv, vad kan jag förändra för att inte hamna i detta igen, och att jag regelbundet gick hos min osteopat för att hjälpa kroppen att hitta sin rätta form igen. Detta gör jag fortafarande och hon är mitt rättesnöre om att jag är på rätt väg i mitt egenarbete, hon skannar liksom av så att min stressnivå inte ökar på.

När jag varit sjukskriven i ca ett år gick jag igenom två stora livskriser, skilsmässa i december 2017 och min biologiska pappa dog i januari 2018. Dessa månaderna tog hårt på mig och jag upplevde att jag fick det ena slaget efter det andra och det var svårt att resa mig igen. Jag tvingades avbryta min arbetsträning som jag precis hade börjat och det tog bort all min ork jag hade lyckats samla ihop. Mitt fotfäste, mitt hopp och känslan infann sig av att jag inte ville leva längre. Jag kunde inte behålla maten, kände ingen matlust, kände inte smaker eller dofter. Alllt stängdes ner för mig. Jag orkade inte kämpa mer....

På bara några månader förändrades mitt liv och jag flyttade från mitt hem, där mina pojkar vuxit upp sedan barnsben med alla fina minnen från där de lekt, där de fyllt år och där jag kände varje centimeter av trädgården och husets alla skrymslen sedan 14 år tillbaks och många av de gemensamma vänner och den andra sidan av släkten jag hade var inte mina längre. Jag flyttade till ett nytt boende med stor hjälp från mina föräldrar och mina systrar. Utan dem vet jag inte om jag hade orkat. Min mamma såg till att jag fick mat i mig och genom samtal och stöttning från mina nära och kära började resan om på nytt. Och som sagt, ingenting vara för evigt och sakta i mitt nya boende började jag uppleva en frihetskänsla som växte sig starkare dag för dag och min resa i att bli frisk från utmattningen tog fart igen. Jag började arbetsträna på ett nytt ställe. Den här gången på ett företag som en vän till mig driver och jag fick möjligheten att träna mig i sociala kontakter vilket varit oerhört svårt för mig under tiden som sjuk. Här var jag fram tills min sjukskrivning tog slut hö 2018 och jag tog steget in i en ny utbildning.

Hösten 2018, dagen efter min friskrivning som deklarerade att jag var sjuk tog jag steget över en natt och blev "frisk" och min nya resa tog fart och jag startade min 1 -åriga utbildning till coach. Ve och fasa vilken mardröm de första dagarna var för mig, att träffa dessa människor och börja tänka i nya banor var som tuggumi i min fluffiga, trötta hjärna och jag undrade om jag inte den här gången antagit en för stor utmaning för mig men återigen, med stöd från i detta fallet min fina moster och hennes man som körde mig till och från utbildningen, lagade mat till mig, fixade matlådor, pysslade om mig och lät mig bo hos dem under studietiden i Gbg så klarade jag mig igenom och växte med hjälp och stöd både från gruppen i skolan och mina nära och kära. Mitt pannben, min familj, min drivkraft samt min nyfikenhet tog mig vidare och igenom igen.

Stundtals även mitt uppe i allt detta, som varit oerhört svårt, har jag kunnat skratta åt mitt elände, med ironi och min torra humor kunde även jag se att det fanns en del att skratta åt. Som när jag inte kom ihåg koden till mitt hem, inte visste hur man stänger av radion, körde vilse på väg in till stan eller inte visste hur spaghetti och kättförssås såg ut. Där orden inte får en minnesbild utan det är totalt blankt i hjärnan. Att inte hitta ord eller komma ihåg var vardagsmat, så att säga, och att tappa tråden var helt naturligt under ett stapplande samtal. Eller som när jag sippade på min egengjorda kaffelatte med kanel och kardemumma, fick mjölkmustach på läppen där jag satt i min tjocka blårutiga morgonrock som jag ärvt av min mormor och insåg att jag precis gick igenom en skilsmässa och mitt liv blev en Norèn pjäs.

Det finns många tillfällen som är svåra såklart men även i stunder som är svåra kan vi ibland hitta lindring genom att se det utifrån och hitta en lite ironisk strimma av humor i eländet kanske inte precis när det händer men en stund efteråt när läkningen har tagit fart. De gångerna kan ge oss hopp och träna våra ansiktsmuskler i att le... om än med lite skev och sjuk humor gav det i alla fall mig en lindring om än för stunden.

Så nu med distans till den här svåra tiden i mitt liv kan jag med all säkerhet säga att det som inte dödar mig det utvecklar mig som person och hjälper mig att växa och lära nytt om mig själv.  Min nyfikenhet tillåter mig dessutom att öppna upp för nya sätt att se på mig själv och det tror jag är en av mina största nycklar till att jag är här där jag är idag. Dels det men också min förmåga att acceptera det som varit och tänka framåt och att vara här och nu i större utsträckning än jag någonsin varit är hjälpsamt i mitt nya liv. För det är litegrann som att födas på nytt efter att varit sjuk i utmattningssyndrom. Mitt nya jag, mitt nya boende, mitt nya arbete, mitt nya företag, min nya familj, mina nya vänner och mina nya insikter.

Så om du just nu sitter i ditt eget eländes elände och kanske kan du, efter att du orkat ta dig till den här textens slut, finna lite hopp om att livet kommer att vända tillbaks till dig så är jag otroligt tacksam och glad för din skull. För kom ihåg att även i de mörkaste mörker finns det alltid färger och en strimma av ljus och hopp.
Kram Birgitta

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar